Fängslande fotografi! Kanske det.
Iallafall är det för stunden rätt fängslande att vara gatufotograf. Ibland undrar jag bara hur länge jag kommer att tycka det. När slutar jag tycka att det är intressant och kul och spännande att fotografera, över huvud taget?
Mitt liv är en historia av växlande intressen och hobbier. När byter jag nästa gång?
Först ska jag till Manchester och gatufotografera och det borde ju bli en injektion. Men att lufsa omkring i Stockholm blir segare för varje gång. Hittar liksom inte det jag söker.
Men det går att hitta utmaningar även här, det gör det.
Ska kanske börja tänka i tema- eller projektform? Den här serien har jag ju fått ihop till under ett par tre års tid.
Serie! Jag menar att bilderna hålls samman av att de mer eller mindre tydligt visar människor bakom galler eller gallerliknande strukturer. Fast i ekorrhjulet, i fördomar, i negativa förväntningar. Eller varför inte i positiva förväntningar?
De här bilderna får ni suga på ett tag. Siktar på att vara tillbaka senast på söndag kväll.
6 svar på ”Fängslande stad”
Att du inte tycker du hittar det du söker kanske beror på att du redan har hittat alltihop som är värt at hitta? Man skulle lätt kunna tro det när man följer dina promenader, blogg och bilder. Du spänner brett och fattas inte fantasi!
Nej, så är det naturligtvis inte och kommer aldrig att bli. Gatufoto är skruven utan slut. Men visst tröttnar man förr eller senare, i bästa fall för ett tag. Nya jaktmarker behövs så småningom, även det om så bara för en stund. Jag är glad på dina vägnar att du fick ändan ur vagnen och bokade Manchester!
Samtliga bilder ovan är repriser. Dom har inte blivit ett dugg sämre sen sist.
/tim
Som sagt, man vill ju inte plåta samma sak om och om igen. Och som jag svarade dig tidigare så kan man hitta ny kraft i att ändra avstånd, eller vantage point, eller motivområde för en stund. Favoritade just Filip Herbst bild, precis som du (tror jag) och sådana ögonblick jagar jag bland annat.
Samma här beträffande det sista. Dock säger mig något att den här typen av lätt absurda scener ser/upptäcker du först när du kommer hem och betraktar bilden. På plats känns det inte lika uttalat – om du ens hinner uppfatta det. Med andra ord, det går inte att planera sånt här (enligt mig), det är hagelgevärsmodellen. Ett av 100 träffar rätt – och det räcker, för det kan man leva länge på.
/tim
De är ju inte vardagsmat direkt. I det här fallet hade man nog upptäckt en av de gående och sen blir det en lyckträff när övriga inblandade intar sina positioner så perfekt. Nu finns ju ”dödens grupp” och anledning att besöka kyrkogårdar man känner till. Kan vara en liten kick.
Har tänkt samma tankar men tröttnat har jag inte gjort än iallafall. Skadar förstås inte att byta plats för fotandet men Manchester kan en annan bara drömma om. Ser fram emot nya härliga gatufoton här snart. 🙂
Det är väl för att man ställer allt högre krav på sig själv, vill ta bättre och bättre bilder, vill känna att man utvecklas. Och då vill det till att nöta asfalt, att klara av att kamma noll, att överleva missade tillfällen.