Kategorier
Stockholm

Alternative crop

Alternative crop

Jag beskär ofta mina bilder. Tycker inte att gatufotot alltid ger en tid att stå och komponera bilden utan där gäller det oftast att vara snabb. Jag är ju en vandrande gatufotograf, för den som hellre står på en och samma plats och väntar finns ju mer tid till att förbereda kompositionen. Men jag tycker att jag på Flickr ser rätt många bilder som skulle tjänat på en tajtare beskärning. Här ett exempel på alternative crop, hur jag  ändrar en bilds budskap med två olika beskärningar.

Möte?!  Alternative crop #1

Den här bilden har jag beskurit på två olika sätt, med två vitt skilda resultat. Den övre bilden ställer ju en fråga, vad händer vid mötet mellan de två unga flickorna och mannen? Det finns ju en möjlighet till ett möte, ett kort samtal, en fråga eller vad nu ens fantasi vill. Eftersom det här är Stockholm, Sverige hände absolut ingenting.

Den undre bilden är samma bild, samma tjejer, samma trappa, men beskuren annorlunda och mer utifrån komposition. Vart är de på väg? Människorna nedanför trappan, har de samma mål?

Varthän? Alternative crop #2

Dagens två bilder är som sagt alternativa beskärningar av samma bild. Någon som har en åsikt?

Digiprove sealCopyright secured by Digiprove © 2012

15 svar på ”Alternative crop”

Ingen speciell åsikt egentligen, jag gillar båda alternativen, båda budskapen.

Däremot är det skönt att se att det finns fotografer därute som inte kör med det populära mantrat att det ska vara färdigkomponerat eller att de aaaaldrig beskär. Jag beskär en del, kanske inte så mycket för att få olika budskap, men mer för att renodla där jag tycker det behövs. Fotar jag urbant (ha!) så är det rätt snabba bilder tagna i stunden, hinner ofta inte komponera sådär noga utan försöker ta lite vidare bild så jag har beskärningsmån.

Rörliga urbana (!) motiv kräver viss vidvinkel just för ett ge beskärningsmån, och för att höftskottet ska ge täckning.

Jag tvekar inte heller att beskära om det gör bilden bättre. Dessutom gör jag ofta tajtare beskärningar specifikt för webbpublicering, iom att vissa bilder behöver koncentreras för att funka i det lilla format jag använder på webben.

För övrigt tycker jag ofta att hela diskussionen om beskära eller inte mest handlar om ett försök att lyfta fram fotografens skicklighet i stället för bildens faktiska värde som slutprodukt. Fast det kanske är Kroppeffekten som spelar in: man ska bli mer imponerad av en kille som bestigit ett berg om han tog cykeln dit. Oavsett hur många som bestigit samma berg. 🙂

Plåtar man stillastående motiv, stilleben, landskap, försöker man komponera redan i kameran. Gatufoto är ju knepigare, funkar om det är platsen som är det väsentliga, inte annars. Som du säger, slutprodukten är det viktiga.

Jag beskär om det behövs, fast oftast inte speciellt mycket, och jag har inget emot det. Men jag försöker i största möjliga mån göra det i kameran. En av anledningarna till det är att jag tänker i print, inte web, så jag vill inte försämra bildkvalitén nämnvärt (vilket handlar om en slutprodukt, inte självaxelklappning:). Så måste jag beskära för mycket (enligt mig) så slutar det oftast med att jag ratar bilden. En annan anledning för mig är övning, visuella armhävningar 🙂 Missar jag så missar jag. Sen kan jag ju tycka att ”randomfota” och gå hem och leta mening och intresse i efterhand är lite sådär (nu säger jag inte att det är det du har gjort här, men man skulle kunna tolka det så), förhoppningsvis hade man väl någon känsla/ide från början, vilken var anledning till att man tryckte av. Å andra sidan, för att citera en gammal konstlärare jag hade, ”man kan inte fuska i konst” :), så det är ju bara att köra på på sättet som funkar för en själv; alla gör vi på olika sätt och inget är mer rätt än något annat.

Min första tanke när jag läser din kommentar är: hur mycket av ens sätt att läsa en bild, gilla ett fotografi, bestäms av den förkunskap man har/får om bilden? I Manchester såg jag ett foto av Robert Doisneau, taget i Paris tror jag. Allting stämde, folk stod rätt och miljön var intressant t o m vacker. Sen läste jag att han arrangerade många av sina foton. Då var jag inte lika förtjust, även om fotot ju fortfarande var detsamma. ”Randomfoto”, man ser ju oftast något som gör att man trycker av, hela bildrutan hinner iaf inte jag läsa av. Hemma vid datorn ser man att man fick med mer än vad man sett vid fototillfället, eller t o m något annat mer intressant vid sidan av. Jag går på gester, miner eller annat som får mig att lägga märke till personen. Och jag tänker inte i web utan i bild.
Även de stora höll ju på en hel del med sina mästerverk. Vill minnas att Henri Cartier Bresson hade ett gäng exponeringar på snubben som hoppar över vattenpölen, flera andra har kladdat massor av anvisningar på sina neg inför mörkrumsarbetet. Ansel Adams mest kända landskap genomgick ju en mängd bearbetningar innan det nådde sin slutliga version.

Det är väl som med konst i övrigt, en del uppskattar diverse konst inom ramen för hur det är gjort, andra söker saker gjorda på ett visst sätt, med en viss teknik. Jag hör nog till den första varianten, jag kan uppskatta uppställda ”gatufoton” lika väl som snapshottarna, det blir mest olika sätt att titta på bilden.

Jag håller med om problematiken med att beskära mycket om slutmålet är maffiga printoriginal, något som framför allt mina tidigare alster ibland lider av. Samtidigt har jag lärt mig väldigt mycket om komposition genom att labba med beskärning i efterhand, och det är faktiskt något jag brukar rekommendera nybörjare att göra.

Och jag tycker din första version lirar bäst. Den berättar mer än version nr 2. 🙂

/Jimmy

Med ”randomfoto” menade jag en bild som man missat och sen ev. försökt rätta till (vilket jag fortfarande inte säger är fallet), inte att man går runt och klickar på måfå, även om det lät så. Det var klantigt uttryckt och otydligt av mig.
Förkunskap(/efterkunskap?) påverkar absolut hur man ser en bild, subjektivt/känslomässigt så kan en bild definitivt öka, eller minska i uttryck/intryck pga kunskapen man har om den. Men på samma gång så kan man ju fortfarande uppskatta en bild, och tycka den är bra, även om den inte är tagen på ett sätt som man själv skulle ha tagit den på, eller hoppades att den var tagen på (men man kanske kan känna sig lite besviken när sanningen inte är den man trodde).

Självklart tänker jag också i bild, så pass så att jag säkert ratar 99% av alla jag tar, om inte mer. Men det är ju bara jag och en bunt med krav jag ställer på mig själv. Inget annat.
Absolut, jag har också en massa bilder där jag sett något i efterhand som jag inte såg vid fototillfället, men eftersom jag inte vill beskära så mycket så måste det funka med helheten, om det inte gör det så åker den (oftast, ingenting är absolut).
Och självklart är efterarbetet jätteviktigt, men har man inte en bra/ok bild från början (vilket är toksubjektivt såklart) så är det ju svårt, näst intill omöjligt, att ”göra” den bra.

Tycker ibland att kompositionen är det roliga! Första versionen antyder ju som sagt ett möjligt möte, och möten mellan människor är alltid intressanta. Andra bilden är som sagt mer komposition än något annat, och eg. rätt ointressant 🙂

Ibland är det bäst att inte veta hur det är gjort 🙂 Och jag tycker att uppställda gatufoton ska redovisas som det.

Jag känner när jag tagit en riktigt bra bild, minst 99% av mina är inte det. Men jag vill också skildra en vardag på stan, och det är lättare att få till då jag i detta sammanhang inte ställer lika höga (ouppnåeliga?) krav på mig själv och bilden. Har några tusen timmar kvar innan jag når de 10 000, och har flera par skor kvar att slita ut. Förhoppningsvis har jag tagit åtminstone en kanonbild när jag når medlemsskap i Club Ten Thousend 🙂
Sen finns det många bra gatufoton där fotografen missat skärpan eller det har varit för mörkt, på tall om print- resp webkvalitet.

Re: ”Och jag tycker att uppställda gatufoton ska redovisas som det.”

Ja, alltså, tycka kan man ju förstås. Man kan tycka att fotografier ska komma med innehållsförteckning, typ.
Själv tycker jag att man även kan vara försiktig med att förutsätta att man vet hur en bild är gjord. Det är lite andra sidan av samma mynt, kan man säga. Det kanske bara är jag, om jag gillar en bild så drivs jag ofta av en nyfikenhet på hur den är gjord, och funderar en del om den kan vara uppställd eller ”naturlig”, hur man har tänkt med ljuset, osv…

Det är den eviga diskussionen: vad är (”äkta”) gatufoto? Candids, dvs där den du fotar inte märker det förrän kanske efter att bilden är tagen, om ens alls? Sen är det okej med ögonkontakt också, men mer sällan med poserande framför kameran. Andra sidan av myntet är ju att plåta sina polare, på krogen, eller låta dem agera i andra miljöer. Jag vill gärna veta om bilden är tagen i en ”utestudio” eller är en spontant tagen snap. Lite som att man anger om lodjuret man plåtat är en djurparkskatt. Märk väl, jag tycker inte det har så mycket med bildens kvalitet att göra, jag vill bara veta om den är ”manipulerad” och helst hur. Vilket ju även är en viktig fråga för många tidningars bildredaktörer. Nu hittar jag inte den boken, men den fotografen har tagit en massa jättebra sportbilder. Jag tyckte det var intressant att läsa om alla blixtar, lampor och skärmar han använt. Sån´t vill jag veta om en bild, eller om den är tagen i befintligt ljus.
Sen behöver du inga 🙂 eller 😉 det är bara kul att höra andras åsikter, det för oss båda framåt, eller hur?!

Stängt för kommentering.