Fortsätter att gå genom mitt livs kökkenmödding. Det är som en arkeologisk utgrävning där man tar sig ner tidslager för tidslager. Ett par vadarbyxor dyker upp, inköpta på 1970-talet, och de ser ut att fortfarande gå att använda. Får kanske ta mig i kragen och försöka sälja lite grejer. Särskilt fiskeutrustningen. Lite kul, det finns ju material för flugbindning, färdiga flugor och till det ett Arjon Fly King flugfiskespö med rulle, två Arjon haspelspön med rullar och till det alltså ett par vadarbyxor. Vi snackar ett komplett flugfiskepaket, från ax till limpa typ. Kollar runt lite, Tradera bland annat. Verkar inte vara nåt större värde i grejerna, lika med lättare att slänga dem. Har därtill ett gäng drag av olika slag. Det slog mig att jag kan kolla om det finns någon sportfiskare bland eleverna som jag kan skänka grejerna till.
Hittar också en del brevväxling och utkast till brev som jag skrev. Jag skrev mycket och långt på den tiden, det kanske man gör när man vet att man har en läsare? Hittar en del bra citat också:
Texten är ett föräldralöst barn. Orden på pappret söker sina föräldrar som övergivit dem. Läsaren får vara i fars och mors ställe, förklara och trösta och hitta den förlorade meningen och det förlorade ursprunget.
Har inte så mycket med just brevskrivande att göra.
Poesi:
Säg inte att ingenting blir kvar av den vackraste fjärilen livet gav, säg inte att vingarnas färg bleknar bort och försvinner med vinden – som stoft, som stoft… Om fjärilens kropp måste gömmas i grav är ändå den svindlande flykten kvar.
Bo Setterlind, en av min mors favoritpoeter och dikter. En hel del olycklig kärlek i de där breven, för övrigt, och då blev det känslosvamligt emellanåt.
It is impossible to love and to be wise.
Francis Bacon
Läser att jag köpte analoga allväderskameran Minolta My 105 före min Nya Zealand-resa 1996, undrar vart den tog vägen?!
Citat:
Det gäller att ha mod att vara den man är, och inte tappa modet för att man är en man är.
Peter Holme
Kul att läsa hur jag beskriver mitt jobb då, 1997. Hur jag betraktas som ”bildguru” av några elever i sexan som därför kommer och visar mig sina bilder för att få mitt beröm. Det är fortfarande så i dag, mina elever ser mig som bildläraren med stort B. Tror det var och är för att jag gärna kommunicerar med dem kring deras bilder. Minns att jag även i övrigt hade stor framgång med mitt förhållningssätt, eleverna gillade det. Hade redan då lätt att skapa lugn i mina klasser, tack vare att jag fick med mig eleverna.
Gnestaplanket på lördag. Missar det då mina bussar inte passar för att hinna dit i tid för en plats på öppet plank. Är framme 10.26 och det kan vara för sent.
Copyright secured by Digiprove © 2017
4 svar på ”Livets kökkenmödding”
Det finns ju olika sätt att lämna spår. Man kan försöka föreviga sig i fotoböcker, tidningar och utställningskataloger, eller så kan man betyda nåt för andra människor som i sin tur bär någonting vidare. Alla vet det. Ändå rangordnas der förstnämnda vanligtvis högre. För ditt jobb med eleverna ska du definitivt få cred! Utöver lönen alltså.
P.S.
A propos böcker: Hur går det med Berlinboken?
Barnens kärlek min belöning, brukade jag säga. Intressant att följa hur en stor ambition att göra ett bra jobb med den egna barngruppen och med hela skolans miljö och innehåll, sakta maldes ner i takt med att förutsättningarna stadigt minskade och så gott som försvann. Mycket av det som kastas nu är sånt jag sparat för att jag tänkte att någon gång, med någon barngrupp eller enskilt barn kan det komma till användning. Nu finns det ingen plats för något utöver tillsynen, varken fritidslokaler eller förråd för material.
Berlinboken, Berlinboken – the horror, the horror. Den står på att göra-listan. Vem vet, en lidnersk knäpp typ min städfrenzy och den är klar för tryck snabbare än man tror. Det tillkommer ju bilder för varje nytt besök och ibland tänker jag att det ändå är någon bild som fattas, som ännu ej är gjord.