Les Miserables

Får en ingång till detta i mitt tycke svåra ämne när jag i Orminge C återser en gammal klasskompis. Redan som ung fast i missbruk och nu tydligt märkt av det. Vi skakar hand och jag frågar som man gör hur han har det. ”Du ser väl vilka jag umgås med”, ler han tandlöst och gör en gest mot sitt sällskap av lokalt kända missbrukare. När jag strax vinkar hej då och ber honom ha det så bra, svarar han: ”Jag är i utmärkt gott skick”,  med ett stort mått självironi och självinsikt.

”Fotografin har alltid fascinerats av samhällets toppar och bottenskrap. Dokumentärfotografer (till skillnad från lakejer med kamera) föredrar det senare. Under mer än ett sekel har fotografer svärmat kring de förtryckta, hållit sig framme vid våldshändelser – med påfallande gott samvete. En social misär har inspirerat dem som har det bra till att ta bilder, en utplundring av mildaste slag, för att dokumentera en dold verklighet, det vill säga en verklighet som är dold för dem.” (Susan Sontag, Om fotografi)

Micke Berg skriver i ett blogginlägg: ”En annan sak jag har lite svårt för är utelämnandet av människor i misär. Varför är det så viktigt att visa deras fruktansvärda läge? För att fotografen ska få ställa ut bilderna över hela världen? Var finns paybacken? Finns det någon sådan?”

Vilken av dessa två bilder är att föredra? Den ovan där personens situation framgår av en pappmugg för pengar och den sittande positionen…

Jacob Riis plåtade OCH drev kampanjer för förbättringar av de sämst ställdas villkor. Här handlade det främst om extrem trångboddhet och om så kallade sanitära olägenheter vilket var grogrund för smittsamma sjukdomar (som var potentiellt farliga för  så kallat vanligt, hederligt folk). Men sannolikt fanns här även stora missbruksproblem.

I FS/GF (Fotosidan/Gatufotopoolen) är vi inte så pigga på den här typen av gatufoto. Utomlands känns det som om det är vanligare med bilder på ”samhällets olycksbarn”. Och när vi själva är utomlands är det kanske lättare att dem. Kommenterade nyligen en sådan bild på FS/GF. Tyckte bilden var bra. Tre kommentarer har den fått när jag nyss tittade efter.

…eller denna där läget framgår av andra detaljer och där personen syns i helbild? Tycker bilden är bra, men det är inget jag söker under mina gatufotopromenader. Snarare låter bli att plåta.

I Black&White Photographys januarinummer handlar en artikel under rubriken ”Forgotten people” om kanadensiska fotografen David Roels som porträtterar de hemlösa som besöker Club Freedom´s Sunday lunch där han sedan länge arbetar som volontär. ”I have seen many photos that people have taken of these types of people and they only seem to show them at their worst. I want to show them with dignity.”

I boken till utställningen med samma namn, som för övrigt öppnar i dag, ”London Street Photography 1860-2010” har Mimi Mollica med bilden ”Homeless”. En hemlös ligger vid en busshållplats i sin sovsäck mot en reklamaffisch på tre arbetare som bär en fjärde, liggande över deras armar. Kanske är det för att de här synerna är mer vardagsmat i storstäder som London, medan vi i Stockholm och Sverige mer funderar i banor av personlig integritet, utlämnande fotografering etc?

Utan hjärta, engagemang och människokärlek är risken stor att det blir ett utnyttjande av andras olycka för egen eventuell vinning. Kan det vara så att det går att formulera så enkelt?

Kramp!

Vad tror ni? Kommer jag klaga på någons slags fotokramp, eller inspirationsdito, eller…?  Nä! Krampen är fysisk. Det var vinteraktivitetsdag och jag tog tio av min unga elever på en en och en halv timmes skidsafari i närområdet. De kämpade på med utmärkt gott humör trots att det stundtals fanns snövallar höga som Dolomiterna att ta sig över. Men de bara kravlade på. Var mest allmänt trött själv under dagen men efter tidningsläsning i hemmasoffan, tvåsitsaren, när jag skulle upp och sätta på teven drog det till i både insida lår och i vad. Smärta! Ålderskrämpor och -krampor.

En arkivbild som får en ny chans. Gillar den fortfarande och har beskurit den hårdare. Ska nog testaden i FFS/GF trots att min typ av gatufoto inte känns så gångbar där.

Avin jag fick i går gäller som jag trodde ”London Street Photography” och efter en rask genombläddring verkar det lovande. Några av InPublic-fotograferna har med sina bilder, och de har jag sett i ett par böcker redan. Intressantast är de lite äldre skildringarna av London.

Läser i en bloggkommentar jag fått av Mats att han har skaffat ett stort fotografiskt nätverk genom Facebook. Själv har jag alltid dissat fejan men kanske ska jag omvärdera. Det är ju stort! Å andra sidan har jag inget jättebehov av att synas, eller snarare, jag har inte energi och ork att lägga ner det jobb som krävs för att synas. Jag vill kunna välja var och när jag syns. Och på fejan inbillar jag mig att det är svårt att vara osynlig. Ska kolla med mina kollegor som vet mer och bättre.

Let England shake, and Sweden as well!

Får blandad post denna dag. Pensionsmyndigheten meddelar att jag beräknas få 11 800 kr i pension från 65 års ålder, före skatt. FÖRE SKATT! Det är så j-a provocerande att det suttit en massa nissar med sitt på det torra och bestämt att vanligt folk ska avsluta sina liv i fattigdom. På nå´t privat hem för åldringsvård där ägarna öser pengar ner i egna fickor och man får vara glad om man ö h t får lämna bingen.

Ser i DN att PJ Harvey kommit ut med en ny skiva: Let England Shake. ”Rapport från fronten” rubriceras recensionen. Låter som en skiva jag vill ha så jag laddar ner den från iTunes store.

I dagens post ligger också det saknade numret av B&W PHOTOGRAPHY.  Hittar inte så mycket intressant vid första genombläddringen. En kille i Vancouver, Dave Roel, har porträtterat hemlösa med flera av samhällets glömda och förbisedda. Den artikeln ska jag läsa. Har ett bloggutkast om detta svåra och under vissa omständigheter närmast tabubelagda område. Måste fila på texten ett tag till. Hitta referenserna.

Ännu en avi. Bör vara ”London Street Photography 1860-2010”. Inhämtar i B&W att till boken hör, fast tvärtom, en utställning med samma namn som visas i London mellan 18 februari till 4 september.

Okej, i den här bilden gillar jag hur fokus vilar på damerna på bänken som därtill sneglar mot fotografen/betraktaren. Men det är i bakgrunden saker händer. Ni får själva fantisera ihop storyn. Jag har flera olika tolkningar.

Gillade bilden jag infogade i förra blogginlägget. Killen med äpplet i munnen. Det kanske inte ni gjorde. Gillar dagens bild också. Inspirationen kommer absolut och säkert från någon/några av de fotografier jag sett i någon/några av de böcker jag läst.

Deleuzian Intersections och Paul Strand

Några snöflingor singlar ner mot marken när jag kollar ut på morgonen. Läge att checka med SL:s störningsinformation. ”Inga störningar rapporterade”. Och bussen kommer mycket riktigt som den ska. Det är ofta rätt spännande bussresor jag gör in till Slussen i rusningstrafiken. Snövallarna tar sin bit av bussfilen på höger sida och på vänster sida ligger ofta bilarna väl långt till höger. Men bussarna klämmer sig förbi, man bara väntar på att de ska skrapa i någon bil. En bit före Skurubron upphör kollektivkörfältet och då är det verkligen ”störst går först”. I dag kör chauffören upp vid sidan av en skåpbil innan han blinkar och börjar trycka sig ut spyende svarta avgasmoln. Skåpbilen fick snabbt styra undan ut i vänsterfilen.

Wilhelm Tells gåta II

Hemvägen är lugnare. På bussen står en ung man och läser om ”Deleuzian Intersections”. Det får bli min nästa bok :-). Ni får googla själva.

Hämtar ut mitt paket: det är Paul Strand-boken, prenumerationsbonusen från Aperture Magazine. Ett halvår försenad.

Don Alve och the Streets of London

Satan vad kallt det var i morse. Väljer fel jacka och fryser mig till huvudvärk. Väl hemma igen har jag värsta influensavärken i kroppen. Don Alve botar det mesta och jag räknar med att åka till jobbet som vanligt i morgon.

Tycker bilden passar väl i sammanhanget. Var annars ute efter det blå-vita, tror jag.

Läser en bok om Geronimo, den gamle apachen. Hövding var han visst aldrig, men en riktigt stridis. Annars den vanliga storyn om den vite mannens rasism. Man slöt bluffavtal med apacherna, som man aldrig ämnade hålla. Läs gärna Det amerikanska folkets historia av Howard Zinn. Rekommenderas å det varmaste.

En bagatell

Ligger en avi på golvet när jag kommer hem. Ett brev för stort att dela ut. Spännande. Men förmodligen är det inget av det jag väntar på. Mja, skulle faktiskt kunna vara ”Street Photography in London”. Det vet vi i morgon.

Streets of London. By the Way.

Söndag 13/2 2011 kl 11.27

”Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten! Större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten…” Fotosidan.se är också stor. I den digitala eran är vi alla fotografer. Lätt då att som ”riktig” fotograf känna sig liten. ”Riktigt” fotograf? Hur definieras det? Utbildning/-ar, sålt egna bilder vid utställningar, sålt egna fotoböcker?

En gång i tiden uttryckte jag mig i akvarell och olja. När jag behövde köpa akvarellfärger och penslar i en butik på St Eriksgatan, Kungsholmen, noterade jag att det stod två priser på varje pensel. När jag frågade varför, svarade butiksinnehavaren att det lägre priset är för konstnärer. Jag fortsatte att plocka på mig det jag behövde och när jag kom till kassan frågade han mig: ”Är du konstnär?” ”Nja, det vet jag inte.” ”Har du sålt något?” ” Ja, jag har sålt några tavlor.” ”Jamen, då är du ju konstnär!” Vad gäller mitt fotograferande så har jag sålt cirka åtta exemplar av min bok ”Fotospår”. Gör det mig till ”riktig” fotograf? Och är det så viktigt? Förvisso, för vissa.

”Naiv eller kommersiell eller rent nyttobetonad fotografi är inte artskild från den fotografi som utövas av de mest begåvade yrkesfotograferna: okända amatörer har tagit bilder som är precis lika intressanta, lika formellt komplexa, lika representativa för fotografins säregna slagkraft som en Stieglitz eller en Evans.” (Susan Sontag – Om fotografi).  Ett bra fotografi är ett bra fotografi redan innan man tittat efter vem som tagit det.

Bilden: två män representerande två generationer, växlar blickar i en park på Söder. Den yngre sitter och filosoferar över livet han har framför sig, den äldre skyndar att utnyttja den tid han har kvar.

Rester

Solen skiner medan jag hänger upp gardiner. Se där lite lördagspoesi. Eller vers, då. Gillar de öppna ytorna som uppstod i lägenheten sedan jag dragit ihop alla möbler för att ge fönsternissarna svängrum. Men nu är det dags att flytta tillbaka.

Eftermiddagsljus över Globens t-banestation. Fastnade för stolpar och stänger med tillbehör.

Pausar ibland och tittar då i februarinumret av B&W Photography. Intressantast är nog intervjun med Bruce Gilden. Många inspirerande bilder där jag främst fastnar för utsnittet, han kapar huvuden och ben värre än vad jag gör. Januarinumret kom aldrig så jag fick mejla efter det. Få se om det kommer som de lovade. I intervjun säger Gilden bland annat: ”It´s good to have edge. That´s what I look for when I photograph, not the cliché, not the exterior. I want to get the guts of a person.”

Tänkte jag skulle komplettera storyn med bilder från trängseln i tunnelbanan. Tyckte att ryggarna närmast skulle vara med för den rätta känslan.

Tar en sväng ner till Konsum iallafall. Kollar macnchesterderbyt, ska ju eventuellt dit i sommar.

Stopp i trafiken redan från första metern ut på Stadsgårdsleden. Gott om tid att fota. Den här tog jag med iPhonen. Gillar dropparna på utsidan av bussfönstret.

Bilderna är för övrigt left overs från i går och i kronologisk ordning.

Jag lägger mig platt för snön

Snökaos, snöeleände. Stanna hemma! Stanna hemma är inget alternativ utan jag knallar ner till Orminge C. Rätt lite folk där, strax efter halv åtta. Bussbolaget har skickat ut en bil som genom öppen sidoruta informerar att samtliga bussar i Nacka-Värmdö är inställda. Strax efter kommer en kille ut från Konsum och bjuder in oss på kaffe och bulle.

På Konsum träffar jag en gammal bekant som väntar på att hans chef ska plocka upp honom. Jag liftar med dem in till Folkungagatan. Vid Björknäs står TV4 och gör ett inslag om kaoset. Har sen att ta mig upp till Medis och tunnelbanan. Perfekt läge för gatufoto, eller hur?

Tunnelbanan går bara till Gullmarsplan sen en kabel grävts av. Ersättningsbussarna kan inte köra de heller. Promenerar till Sockenplan och möter ett par föräldrar till mina elever. När jag ska korsa vägen strax före Sockenplan slår jag på decenniets rova, kraschlandar platt på ryggen och knackar bakhuvudet i backen. Mössan och huvan skyddar men det känns ändå en aning. Ryggen klarar sig utmärkt.

Hemvägen följer samma mönster. Med den skillnaden att nu går Nacka-Värmdöbussarna. Men på Stadsgården i höjd med Vikingterminalen är det kaos. Två havererade bussar plus en tredje som jag inte begriper vad den har där att göra då den fungerar, blockerar trafiken och det tar 50 minuter från Slussen till Londonviadukten.

Två timmar efter att jag lämnade jobbet är jag hemma. Som belöning ligger Black&White Photography på hallgolvet när jag låser upp dörren.

Väntan

”Snökaos”. Det betyder att det snöar och blåser en aning. Stanna inne! Gärna, det är hockey på teven.

I går klämde jag några avsnitt av ”The Genius of Photography” igen. Nu passerade namn som Robert Frank och William Klein förbi. Gary Winogrand fick med ”appetite for life” som något en gatufotograf behöver. Joel Meyerovitz fotar i färg och sa att det tvingat honom att ta ett steg tillbaka, bokstavligen alltså, för att få det djup i bilden han ville ha. Eller så. Kolla själva. Tony Ray Jones, Joels engelska polare, hade några intressanta bilder. En fotograf jag ska kolla upp.

Snubben rullar fram på en bräda, men den kapade jag. Tycker han blev vassare utan.

Annars väntar jag mest. På några beställda böcker och en utlovad prenumerationsbonus, på ett uteblivet ex av Black&White, på att fönsternissarna ska bli klara så jag kan få min soffa (de är klara i min lägenhet), på att förkylningen ska gå över (fast den inte är till något hinder för något).

Lost and found

Hade inte tänkt blogga i kväll. Men…

När jag stod i duschen i morse kände jag att min silverkedja, som jag har mitt djurgårdsmärke hängande i, hängde öppen. Utan DIF-märke. Kollade runt i badrummet, i sängen och däremellan. Tji märke.

Solnjutare

Nu när jag kommit hem från jobbet, käkat lite, läst dagens tidningar, bläddrat genom MacWorld och Fotomagasinet, kände jag något konstigt. I min vänstra strumpa. Låg djurgårdsmärket!

Det var bara det! Mors!