Den förbjudna staden
Wünsdorf-Waldstadt. Före detta högkvarter för de ryska militära styrkorna i Tyskland. En stad i skogen, även kallad ”Lilla Moskva” eller ”Den förbjudna staden”. Innan det var detta nazisternas underjordiska bunkerhuvudkvarter för tyska Wehrmacht och armens överkommando. Har planlades bland annat Barbarossa, tyskarnas täcknamn för invasionen av Sovjetunionen som påbörjades sommaren 1941. Från den för sin tid högteknologiska kommunikationsbunkern styrdes de tyska styrkorna under andra världskriget. Innan det var det ett militärt område sedan den kejserliga armens och preussiska arméns tid.
Ovan jord ute i det lilla samhället finns ett tjugotal skyddsrum som påminner om någon slags stenåldersraketer. Tanken var att bomberna helt enkelt skulle glida längs sidorna och explodera utan att göra någon skada. De flesta var omkullrasade och dolda av växtlighet, en handfull står dock upp som påminnelse om krigets fasor och människors ibland underliga uppfinningar för att undkomma dem.
Vi, Gustaf, Janne och jag, kikade runt själva en stund för att få tiden att gå till den guidade bunkervisningen kl 14. Det fanns flera turer att välja på och de flesta drog i väg till nån Land Roverutflykt. Kvar var cirka tio ”normala människor”, som guiden uttryckte det.
Han tog oss några hundra meter bort, låste upp en bastant grind och visade oss en karta över det stora området och alla bunkrar förbundna med underjordiska gångar. De allierade bombade flitigt men blott en handfull militär personal dödades, däremot cirka 120 civila. Ingångarna till Zeppelinbunkern var av massiv armerad betong, maskerade till civila bostäder som det bodde familjer i. Lite mysko att dessa familjer fick besök av över hundra personer (som ju jobbade under jorden). Bunkern i sig själv skyddades av en sandwichkonstruktion bestående av tre meter armerad betong , ett lager sand, betong, sand etc.
De ”mindre” bunkrarna bestod av fyra våningar, varav två under jord. Härifrån styrdes den tyska arméns insatser under andra världskriget. Men trots att platsen var krigets viktigaste, var Hitler aldrig här.
Bunkrarna sprängdes för att göra dem obrukbara för militära syften enligt Potsdamavtalet, Zeppelinbunkern klarade sig med bara små skador på den västra ingången. Kvar blev ett ruinlandskap som ändå ger en känsla av hur kraftfulla bunkrarna måste ha varit och hur de dominerat landskapet.
(Hade lite svårt att hänga med i tyskan så jag reserverar mig för att allt är rätt uppfattat).
Hett och kvavt ovan jord, över trettio grader. När vi gick ner i kommunikationsbunkern Zeppelin var luften nere på 14-18 meter frisk och sval och temperaturen runt 10°. Riktigt skönt.
Zeppelinbunkern byggdes som en ABC-bunker, den skulle stå emot atombomber, biologisk krigföring och kemiska attacker. Ingången hade därför en sluss, där besökaren kunde dekontamineras, så ingen olämplig substans släpptes in.
Efter 70 år är det inte mycket som återstår mer än gångar och rum. Här och var finns spår efter den för den tiden avancerade kommunikationsutrustning som inte bara förband bunkrarna med varandra utan även armeöverkommandot med alla tyska militära förband ute i krigets Europa.
Vi rörde oss på mellan 14 och 18 meters djup och avslutade mycket effektfullt med en 260 meters promenad på 14 meters djup i min iPhoneficklampas sken längs Nordstollen mot utgången där.
Sovjets marskalk Zhukovs stab gjorde Wünsdorf-Zossen till sitt huvudkvarter, och uppenbarligen trivdes de för Вюнсдорф (som de kallade det) blev sätet för för de ryska styrkornas överkommando i Tyskland tills de lämnade 1994. Men det är en annan historia och det vore kul att kunna återkomma för att kika på den ryska staden, hur mycket som nu återstår av miljöerna från filmen nedan. Och hur tillgängligt det är.
Karta över bunkerstaden.
Här en film som visar lite av det vi såg på vår bunkertur.
Den ryska perioden får man en liten känsla av i den här filmen.
Denna intressanta och mycket givande dag avslutades med några kalla i Gustafs trädgård där Gustafs fru Andrea anslöt och till sist kunde jag bocka av Loch Ness från min lista då vi tog vår kvällsmat där. Minnet stod mig bi och jag kunde fråga om de hade whiskyn Glenglassough, och det hade de: i versionerna Revival och New Spirit.
Tack, Gustaf!
På väg hem byter jag från S-bahn till U- vid Potsdamer Platz och ser en mass blåljus och poliser. En pro-Palestinademonstration. Även det en annan historia, även om den hör ihop med människans (mäns) eviga dragning till våld och krig.
Copyright secured by Digiprove © 2014