11:e september. Dagens Nyheter och säkert de flesta andra media är fulla med artiklar till tioårsminnet av terrorattacken mot USA där bilden av de brinnande tvillingtornen är ett skakande och fortfarande levande synminne. Själv var jag på jobbet och fick höra nyheten av en förälder. Men vi hade ingen teve att slå på, och hade nog inte gjort det ändå med tanke på eleverna. Bättre att vänta tills man vet lite mer och kan bemöta deras undringar och frågor på bästa möjliga sätt.
The Star Sprangled Banner
Skärpta säkerhetskontroller är en följd av elfte september. Jag fantiserar om att åka till NY och fota och hur jag kommer att bli bemött när jag klivit av planet. Står där någon kraftig, butter, uniformerad säkerhetsman och frågar vad jag har där att göra? Kommer han fråga ”Are you a friend of America?” och kommer jag att svara: ”Excuse me sir, but can you tell me, what is America?”
”Ni har klockorna, vi har tiden” (Lennart Pehrsons bok om USA tio år efter 11 september)
Amerika, USA, är så stort och där bor så många människor. Och i en smältdegel som New York finns ju alla typer, från de ytterst trevliga till de farligt kriminella. Och de flesta går det utmärkt att komma överens med. Det är ju rätt likt hur det är här hemma. Eller hur det var i t ex Manchester. Så det går ju inte att vara ovän med ett folk. Sen kan man ju ha en åsikt om den politik USA för, och om de inhemska fanatikerna i the Tea Party. Och om att det där som i England och som här hemma förs en segregerande politik som gör en liten förmögen klick allt rikare och en allt större massa fattigare. Och man sörjer sina döda lika mycket i Afghanistan och Irak som i New York.
