Har stått här förut och gjort bild. Gillar öppningar av alla det slag, också.
Avslutade fredagen med kultrullen Den tredje mannen. Såg den för massor av år sen och kom bara ihåg en enda scen, när Harry Lime gömmer sig i en port och avslöjas av sin katt och hur ett fönster som öppnas lyser upp hans ansikte.
Lördag igen och rätt tomt på schemat. Lite väl slirigt och snöigt för pinnjakt så det får bli nåt annat. Ska till att börja med försöka kravla mig upp lite tidigare än de senaste dagarna. Hoppas sen på att jag fortsätter att ha samma energi som jag har haft i två dagar nu.
Läser om en gömd naziskatt i Nederländerna, fyra lådor guld och juveler. Kartan har precis offentliggjorts efter 75 år i arkivet. Det är kanske dit jag ska?
Det snöar bra när jag kastar ett öga ut genom fönstret, fotoväder! Ökar takten och tar mig till sist ut till Lidingö stadshus för att kolla Lidingö fotoklubbs utställning. Tror jag kan ta tåget från Ropsten men en närmare granskning ger vid handen att det är buss som gäller. Väl framme är det stängt, Trettondedag jul! Kikar in genom dörren och ser mest de vanliga fotoklubbnaturbilderna, det som är längst in ser jag dock inte.Trettondagen hänger på nåt vis ihop med de tre vise männen, i Lidingö centrum står en dumskalle och väntar på bussen tillbaka till Ropis. Dessutom snöar det bara helt lätt.
Hemma vid datorn får jag trassla med Lightroom ett tag innan programmet hittar mina minneskort. Tolv enfaldiga bilder blir det, hälften får ni här.
Ett simpelt vinterstilleben, inte unikt på nåt sätt.
13,2 grader i sovrummet när jag gick och la mig. I kyligaste laget så jag stängde till fönstret ett snäpp. Men jag sover bra när det är svalt i sovrummet. Somnar dock efter midnatt numer och kliver upp allt senare.
Karolinska vill att jag ska fylla i en enkät och ett ”formulär” före operationen. När jag ska fylla i närmaste anhörig blir det stopp. Jag har ingen närmaste anhörig men måste fylla i uppgiften för kunna fortsätta med resten av frågorna. Det blir ”Inga Anhörig, tvilling”, och mitt eget telefonnummer.
Spirometrin FEV1/FEV6, den förenklade lungfunktionsmätningen, visar enligt min journal ”normalt”. Antar att jag inte behöver komma tillbaka för en ”avancerad” spirometri. Men min husläkare har inte yttrat sig, och jag vet inte om hon gör det om allt är som det ska.
Överraskar, nej chockar, mig själv med all energi i dag. Var kom den ifrån? Och den håller i sig över eftermiddagen, jag som brukar säcka samtidigt med solen.
Slänger ihop köttfärssås på ett kilo köttfärs, tänker mig att frysa ner en del till mina postoperationsdagar. Slevar i mig en portion tillsammans med potatismos och rusar sen ner till bussen.
Det är föredömligt smidigt att ta sig till Story Hotels på Riddargatan, ett par hundra meter från tunnelbaneuppgången. Vernissage!
”Idag för exakt 50 år sedan släppte Bruce Springsteen sin debutplatta ”Greetings From Asbury Park, NJ” Det firar vi med att ställa ut Jörgen Johanssons fina bilder därifrån”, skriver Johan Bergmark i sin inbjudan.
”Jag träffade aldrig Jörgen. Inte fysiskt. Förmodligen har vi hängt med varandra i ett parallellt universum sedan vi var 15 år. Jag såg Bruce Springsteen på Ullevi då och gjorde senare en idiotresa ut i Europa på hans nästa turné och såg honom i ett antal olika länder. Ensam. Magin. Hur han fick alla att känna sig delaktiga i hans sånger, som om de handlade om just mig. Jag ser Jörgens bilder från Asbury och inser att han är i nuet när han plåtar. Men han är också i ett förflutet och i framtiden. Det är en berättelse utan exakt start och som aldrig kommer att ta slut. Han har fotograferat med Holgakameror vilket ger en diffus och trasig bild av motivet. Det blir drömskt och poetiskt. Porträtten däremot är oftast knivskarpa möten med Hasselbladskamera. Total närvaro. Det känns som om man själv är där när man tittar in i Garry Tallents ögon. Om porträtten i den här utställningen är Bruce Springsteens textrader så är miljöbilderna den vindlande, vackra, vassa musiken. Jörgen Johanssons fotografier från den här resan är lika djupa som valfri Springsteen-låt.
När jag såg boken ”Greetings till och från Asbury Park” sa jag att det måste ju komma en utställning! Via Pär Wickholm och med tillstånd från förläggare Niclas Green och författare Anders Mårtensson och Jörgens son Dylan, har jag nu försökt få till en A-sida och en B-sida av detta. Ett album helt enkelt som jag hoppas ska hålla ihop. Jörgens kärlek till Holga-estetiken har jag försökt behålla. En del bilder är medvetet ”förstörda” för känslans skull. Kanske är det fotografins version av en fuzzbox eller distpedal. Jag hoppas att den här utställningen passar dig Jörgen. Det är dina bilder. Det är din historia. Det är din utställning!”
Många fina bilder på miljö och bruce-relaterade artister är det. Jag morsar på Johan B, som jag håller som Sveriges främste rockfotograf, köper boken och drar tillbaks hem.
Kommer igång bra med utställningsaffisch och vernissagekort och bollar idéerna med min medutställare. Det enda problemet som uppstår är när jag ska testa hur vernissagekortet ter sig i en utskrift i A6 och laddar med A6-papper. Trots att jag ställer in pappersstorleken kommer utskriften som på ett A4, dvs bara en del av kortet kommer med. Det går inte att skriva ut rätt från InDesign och inte som skärmavbild från skrivbordet. Testar att importera till Lightroom och skriva ut därifrån. Det funkar, men några justeringar kommer att göras, det ska till exempel in en helt annan bild, min kompis ska bara måla klart den.
Sen tror jag att jag tar itu med utställningskatalogen, när jag ändå är inne i ett kreativt flow. Man får passa på!
När solen kröp ner bakom Årstaskogens trädtoppar blev det så där ruggigt och råkallt.
Vaknar halv tio efter en natt med god sömn, när jag väl somnade.
Hur ska jag ta mig an den här torsdagen, den 5/1 2023? Nysnö och -3°. Har fått tips om en fotoklubbutställning på Lidingö och kl 17 är det en vernissage jag kan tänka mig att bevista. Åker jag in till stan blir det cirka kl 15. Innan dess får vi se vad det blir. Kanske gör jag ett utkast till utställningskatalog och vernissagekort.
Hummar som en kol-ibri: Zum zum zum zum zum zum. Varken kol eller astma!
Hinner prata lite utställning med min utställningspartner innan jag tar mig genom snöfallet ner till VC. Mejlar honom ett förslag till utställningsaffisch och ska fundera på utformningen av vernissagekort.
Husläkare Kajsa tycker inte att hon hör något som tyder på varken kol eller astma och vi konstaterar att jag näppeligen skulle orka snitta 18 000 steg i New York eller leta pinnar i sex timmar i Velamsunds kuperade terräng. Får ändå göra ett utandningsprov och tycker väl det gick bra. Men nu kanske jag ropar hej, säljer skinnet och jinxar på samma gång. Husläkare Kajsa ska först säga sitt utifrån provet.
