Hittar ett utkast som jag inte vet om jag publicerat.
Även denna dag blev jag tillfrågad om vägen hit respektive dit. Jag måtte se ut som en vägvisare. Första vilsna tjejen var bara 100 meter fel, det var i och för sig den andra också, men i hennes fall fick jag fråga vad hon skulle göra där, dit hon skulle.
– Meet my friends, have some food.
– Okej, then it must be your friends sitting down by the water over there.
Själv är jag på väg till mikrobryggarna på Vagabund, ”Insel 1” på Beer Crawlen. Visar sig bli en entimmespromenad med alla kringelkrokar jag är tvungen att ta.
Tornsvalorna, upp till tjugo stycken, svirrar i luften och jag skrämmer upp en rätt stor starflock från en gräsmatta.
Väl på Vagabond rekommenderas jag att ta deras dubbel-IPA, när jag ser de andra tre de har på fat förstår jag. Salted lime wit/gose, Szechuan Saison och en rökig.
En trio med Bier Inseln-tröjor dyker upp, en är fotograf och plåtar, de andra, gissar jag, kollar med Vagabund hur dagen gått. Även jag blir kortintervjuad om vilka ställen jag varit på: Pfefferbräu, Monterey och Bierlinie.
”Good choice!”, kommenterar hon.
Testar ett litet glas Salted Lime, inte så illa ändå. Hade gärna haft den utan sälta.
På Vagabonds rekommendation går jag till Trattoria del Valle dei Templi för att äta. Står en stund och väntar, går sen och sätter mig vid fel bord. Bordet hålls ledigt av chefen, får jag veta när jag visas till ett annat bord. Beställer en schweinschnitzel Cordon Bleu. Får först in bröd och oliver. Gillar inte oliver egentligen, men behandlade med kärlek är de god så jag petar i mig ett gäng. Sen kommer en stor salladsskål och jag är tvungen att fråga om det är rätt.
– That goes with the Cordon Bleu.
– Okej, so I am going to be stuffed.
– Yes, like we Italians do.
Och det är en skaplig portion som kommer in men jag får i mig så gott som allt.
Känner att jag nog ska ta den där timmens promenad tillbaka till hotellet, trots att U-bahn går längsunder Müllerstrasse som jag följer tillbaka. Just som jag svänger in på Invalidenstrasse kommer en spårvagn som jag hinner med om jag vill. Men nix, jag knallar på. Våga vägra spårvagn.
Vid Spree, på en skräptomt har Metaxa Bay Beach Clup slagit ner sina pålar. Här är köar nöjeslystna och technomusiken pumpar i Berlinnatten.
Till sist får jag ihop 18 km och med det låter jag mig nöja.
Copyright secured by Digiprove © 2015
Hur svårt var det? Råkade passera förbi där och då, annars inget. Visst, människor är det intressanta och i nästa bild var det ljuset i tjejernas ansikten, plus speglingen, jag ville fånga.
