Blessed are they who see beautiful things in humble places where other people see nothing.
Camille Pissarro
Tumblr är nog den enda sajten jag riktigt gillar. Får mycket inspiration därifrån och i och för sig mer uppskattning i form av följare. Gillar tempot, flödet, det kommer ständigt nya bilder i form av foton, målningar, collage, citat, filmer med mera.
Morgontidningen skriver om New York bortom Broadway, till exempel Brooklyn Bridge Park, Williamsburg och Bushwick. Kan bara hålla med om att platserna är värda ett besök, eller flera.
Läste om en NRM-medlem som fått tillträdesförbud på allsvenskans och superettans fotbollarenor. Vad har hen där att göra, häckla spelare av utomjordiskt ursprung? Det går ju inte att vara nasse-rasse och heja på ett mångkulturellt fotbollslag, vilket ju alla lag mer eller mindre är.
Iridium och nians tabell är vad jag minns av nattens drömmande. Var får man allt ifrån? Tror nog att iridium skulle vara något mot feber och huvudvärk, och nians tabell handlade om mönster i matematiken.
Blåbärskuddarna, dessa godingar, fick visst bara en vecka på Coop. Lika bra det, så jag inte föråt mig på dem.
På bussen hem i går fick jag för mig att ta en titt till på Fuji X100F-menyn för att se om jag kunde få på blixten. Har inte riktigt fattat hur, tidigare. Och si, nu gick det på första försöket.
”Jag älskar att hata gröna linjen…”, sjunger en gitarrförsedd snubbe på tunnelbanestation Globen i sin mobil. Själv har jag just inga klagomål.
Gillar annonskampanjen för BoiNyköping, som också hänger på tunnelbanestationerna nu. Flera fina svartvita bilder på lekande barn från förr.
På bussterminal Slussen står jag tillsammans med cirka femtio andra och väntar på min buss. Det går en strid ström förbi vår kö och till busshållplatserna längre fram. Samtidigt stannar en ledbuss full med folk som ska av och till tunnelbanan åt motsatt håll, på en trottoarbredd på cirka 2,5 meter. Lustigt att det löser sig så smidigt.
Roligt varje gång ens bild får uppskattande kommentarer:
En myra spatserar förbi på asfalten där jag sitter och väntar på bussen. Den verkar undra var den är och inte minst hur den ska ta sig därifrån. Till sist vänder den tillbaka.
Går Folkungagatan upp från Londonviadukten och påminns om att här en gång byggdes stora skepp, på Södra Varvet. Läser på en skylt att Varvsbranten rustas upp och att Sofia Bangolfklubb flyttar tillbaka nån gång under 2018. Spelade en del bangolf just här i unga dar, banrekordet är beskedliga 48.
Fortsätter på Tjärhovsgatan, vars namn ju också knyter an till fartygsbyggande. Slinker in på CFF och ser Flytpunkt, ny svensk fotografi 2017. Tja…
Nästa vernissage är på Galleri Kontrast där Johan Bävmans utställning Swedish dads har hittat hem efter turnéer utomlands. Berättade att jag sett den i Brooklyn Bridge Park. Johan hade också varit där då för att se det live. Några kända ansikten var där, till exempel Eps. Kul också att läsa vad barnen på fotografierna döpts till, känner igen flera namn från mina elever.
Eps, GK-Mia och Johan Bävman.
Rätt mycket folk ute, påfallande många ungar. Kul med folkliv!
Till sist blir det ändå en öl på Hatten, en Jesus mud á 139:-, 13%-ig imperial stout. ”COMMERCIAL DESCRIPTION, Cross between Even More Jesus and Noa Pecan Mud Cake, aged in blueberry cheesecake barrels.” Mycket kakao i den! Ser en kvinna plocka med sig en Thåströmaffisch från väggen snett mittemot. Han är visst aktuell med en ny platta, Centralmassivet, och gillar som jag Berlin och New York.
Tar Högbergsgatan västerut, plåtar ännu ett av de rådjurhuvuden som i stor storlek dyker upp på olika byggplank runt om i stan. Får en trevlig diskussion om tags/klotter vs graffiti med en bostadsrättsordförande på mellersta Högbergsgatan. Vi var överens om att det är svårt att dra gränsen mellan graffitimålare och taggare, det kan nog ibland vara samma personer. Tags är skit, graffiti kan vara vackert.
”Säj varu vill åru fåre”, en man under influence predikar vid fyrans busshållplats på Rosenlundsgatan.
Ett visst mått av rigor mortis inträder när jag ska ta mig av bussen. Det betyder att jag kan vara nöjd med tillryggalagd sträcka denna lördag.
Att vakna ensam i en främmande stad är en av de härligaste känslorna i världen.
Kollar från min buss ner på bilisterna i filen utanför. Påfallande många håller i ratten med vänster hand och mobilen i höger. På hemvägen kryssar bråttomisterna mellan de framförvarande bilarna och byter fil lite hur som helst alternativt lägger sig aggressivt nära bakom.
En ung Sinead O’Connor sitter på perrongen med en manlig bekant. På andra sidan Palmfeldtsvägen hivar byggjobbare ner plåt i en container efter en fasadrenovering. Vinden ligger fel för att jag ska känna oset från korvmojen. Det gör inget, det är ändå fredag!
”Det går inte att vara otrevlig mot folk, då blir det ingen bra stämning.” läser jag i kvällstidningen. Trodde det var polisen i Göteborg som pratade om nazistdemonstrationen i dag, men det var Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling som delade med sig av sin livsvisdom.
På kvällarna är jag som mest pigg på att planera för morgondagen. När den väl kommer är jag mer benägen att ligga kvar i bingen med min morgontidning och sudokun. Men jag kanske ändå ska in till Galleri Kontrast på vernissage. Och därefter kan vad som helst hända. Men sannolikt inget alls.
What interests me is the transformation, not the monument. I don’t construct ruins, but I feel ruins are moments when things show themselves. A ruin is not a catastrophe. It is the moment when things can start again.
Anselm Kiefer
En spillkråka kommer skriande ut ur morgondimman och jag missar bussen med 20 sekunder – igen! Nästa morgon skriker en nötskrika ur djupet av en ek – missar bussen! Dåliga omen, de där fåglarna!
Läser i morgontidningen om slutstriden i militärövningen Aurora och hittar ett för mig tidigare okänt ord: ”Framryckningen sker på flera täter på småvägar.” ”Täter”?
Några dagar senare: ”Nazister vapastränas av försvaret.” ”Vapas”?
Gillar den här bilden med sitt lite abstrakta och upp-och-nervända landskap.
Och förkylningen sitter där den sitter. Bara att fortsätta knapra treo. Men strax är det helg igen, det var nåt evenemang på lördag. Nåt vernissage nånstans, kanske Swedish dads på Galleri Kontrast. Kan ju gå dit och malla mig över att jag såg den redan för ett par år sen, i Brooklyn Bridge Park, NYC.
Eftersom ingen kommer att uppskatta den första bilden, slänger jag in en till.
Coop har attackerat mitt midjemått genom att åter baka blåbärskuddar. Upptäckte det i måndags och har redan fått i mig nio stycken. Så förbaskat oemotståndligt gott!
Tar en Södersväng och förnyar samtidigt kunskaperna om Åsögatan och Sågargatan via de historiska infoskyltar som finns uppsatta. Ägnar mig en hel del åt abstrakta motiv, gatufotot får komma när tillfälle ges. Flera mäklare är ute och springer med visningsskyltar.
Köper jeans på Götgatan och passerar i samband med det Gröna Jägaren där packade bajare skrålar att inga djurgårdare får vara där. Förflyttar mig således norrut. På Medborgarplatsen är det lite polistätare än vanligt, men lugnt så här ett par timmar före derbyt på Tele 2. En djurgårdare på cykel samspråkar med en mc-polis vid ett rödlyse.
Hemma i förorten ser jag att Coops bageri har bakat min favoritbulle, så kallade ”blåbärskuddar”. Köper tre stycken som jag bums inmundigar så fort jag kommit hem.
Sen bildbehandlar jag innan jag slår på derbyt Djurgår´n – Bajen på MacBooken. Där börjar det som vanligt med stort övertag för DIF och flera målchanser, sen så gör Bajen mål. Skit! Djurgår´n kvitterar men någon derbyvinst blir det inte denna säsong heller.
I think aesthetically recording spontaneous action, rather than carefully posing a picture, is the most valid and expressive use of photography.
Stanley Kubrick
Inget foto i går, det blev en klippning istället. Och massor av engelska ligafotboll. Men i dag åker jag in. Tänker mig ett par blåjeans, vid sidan av fotandet. Tittar kanske in på CFF, om jag kommer ihåg att hoppa av bussen vid Londonviadukten.
Hittar en jämförelse mellan Berlin och New York City, vilka är två städer jag frekvent besökt de senaste fyra-fem åren. Hektisk, är det minsta man kan säga om NYC, och kanske den största skillnaden mellan städerna.
Berlin is quite bourgeois in a lot of ways while NYC’s wealth gap is huge. Berlin can be incredibly wild and incredibly chill at the same time, while NYC tends to be very hectic. The pursuit of money does not run the city, unlike NYC. The sense of space you get in Berlin is incomparable to NYC where you have to bump into so many people wherever you are. Berlin is still relatively small and affordable and full of opportunities, a city that is yours to conquer, while NYC is extremely competitive and sets its own rules which you have to play by if you want to survive and prosper.
Ser att Eric Kim kör ett gäng work shops i Europa i höst. ”Conquer your fear”. Dyrt och med för kort varsel. Och kanske inget för en gammal gubbe utan ambitioner att ”bli någon”.
Drömmer mig tillbaka till Dublin och Whelan´s där jag hörde den här låten i pausen mellan två irländska band. Det sista bandet var The Frames DC. Men den här låten tog mig hårt och jag ägnade flera veckor åt att försöka ta reda på vem som sjöng den och först och främst vad den hette. Efter det lyssnade jag på det jag fick tag i av Jeff Buckley. Snubben drunknade sen förbannat onödigt i Mississippi.
You’ve gotta dance like there’s nobody watching,
Love like you’ll never be hurt,
Sing like there’s nobody listening,
And live like it’s heaven on earth.
William W. Purkey
Ingen dålig föresats, får ta och testa under helgen. Kan bli lite svårt att förtränga den elaka förkylning jag släpar på.
Lyssnar på soundtracket till mina gymnasieår, på Spotify: Uriah Heap, Jethro Tull, Led Zeppelin med flera. Sån musik görs inte i dag (det var bättre förr!).
Har inte tänkt färdigt angående en NYC-resa i höst. Men det ser lite knepigt ut då flera kollegor är lediga under höstlovet och vi inte vet hur många barn vi kommer att ha. Brukar åka lördag-lördag men det är mycket dyrare än till exempel tisdag till tisdag.
Lördag! En Trolltunga (sour IPA) från Buxton/Lervig, kan det va´ nåt? Som uppvärmning alltså. För övrigt just inga idéer, eller, jo, det har jag ju. Tänker mig, inte en coffee table book, men väl en kafébordsbok. Är ofta ett skönt ljus på kaféerna, så det borde gå att få ihop nåt hyfsat snyggt på det temat. Men förkylningen gör ju att ölen inte smakar något.
Efter ännu en lång blöt natt är min asfalterade väg till busshållplatsen full av flyende daggmaskar som i panik lämnat sina översvämmade gångar.
En fejanbekant ger sig själv en NYC-resa i födelsedagspresent och välkomnar andra att hänga på. Klart intressant, så jag började kolla lite. Det ligger på de vanliga cirka 25 000:-, flyg+hotell+fickpengar. Får se hur jag gör, måste suga på karamellen ett tag. Det är ju avgjort trevligare med sällskap. En koll på jobbet visar att flera kollegor redan flaggat för att de tar ledigt den här veckan och då kan nog inte jag också försvinna.
Över tjugo år efter att jag lämnat min post som kontakt för den fotbollsförening jag var med och startade, kommer det reklamutskick. Nu ett företag som vill att föreningen ska beställa pennor med klubbens namn på. Som senast det begav sig har de inte fattat att föreningen inte heter IF utan IV Drottninghamn. Men pennan är fin.
Fotografiska bjöd in till medlemsdrink, en GT med till exempel lingon för medlemspriset 65 spänn. Inget för en trött knegare utan det blev snabbresa hem och en stund i bingen.
Från att så sent som i somras ha varit den allsvenske tränare som flera trodde skulle få sparken först, börjar Özcan Melkemichel nu hyllas för vad han åstadkommit i, och med, Djurgården.
På Fotboll Direkt ställs frågan: Vad ser du som allra mest i ett namn som Özcan Melkemichel – och vad hör du kring hans namn i dina kontakter kring Dif?
– En bra människa. Han ser människor, det känner man ju själv när man träffar honom. En lagbyggare, bra med media, hårdhudad men lugn och trygg.
Själv minns jag när jag var och kollade och fotade Djurgårdens U21 mot Syriskas dito på Kristinebergs IP, Özcan var då tränare för Syriskas A-lag, och hur han morsade på mig när jag kom in i fiket. Utifall jag var någon han träffat förut, vilket jag inte var. Sympatiskt!
Skulle plåta eleverna under rörelsepasset men hade inget minneskort i X100F, det satt kvar i datorn. Så kan det gå. Iphonen funkade bra för ändamålet.
Gick inget bra för foto i Mindepartementet, trots stående Strömholmutställning. Tråkigt!