Får åka bil till Gnestaplanket t o r med Malin, Jimmy och Cathrine och blir upplockad i Alvik. Framme i Gnesta får jag turligen mig tilldelad en bra plats av plankgeneral Bengan. Bra plats = där de flesta andra hänger sina bilder + skugga. Det varma vädret påverkar sannolikt antalet besökare, men det roligaste är kanske ändå att träffa andra fotografer. Sådana som man bara träffar när det är Gnestaplank, ingen nämnd, ingen glömd.
Visar för övrigt mina färska berlinbilder.
På kvällen återsågs vi, plus några till, på Mr French. Ingen IPA, och en skum hamburgare, samt seg efter en varm dag gjorde att jag kände mig tråkigare än vanligt.
Denna är ett typexempel på mitt fotograferande, min fotosmak. Jag gillar hur han kikar fram bakom/genom speglingen och glasdörren (valde med flit den versionen) och är mycket nöjd med bilden. Men när jag lagt upp den på olika sajter har den inte fått någon större uppmärksamhet. Man har en synnerligen egen smak, med andra ord.
Fönsterputs
I dag är jag i Gnesta och hänger bilder på öppet plank. Om nu inte Bengan hittat på något nytt för öppet plank, han skrev i sin FS-blogg att han tagit fram regler.
…one mad a brother from the gutter They looked me up and down a bit and turned to each other”
Härom morgonen spelades 10cc´s ”Dreadlock Holiday” på frukostfiket. Inspirerade till ett face-tema.
Annars är jag hemma igen. Det första jag gör är att vattna blommorna. Det är bara min änglatrumpet som visar någon större sorg över att jag varit borta. En rejäl skopa vatten och den kommer igen med nya blad för de den fällt. Sen tvätt. Käkade lite naturell yoghurt och drack ett glas lättmjölk, ljuvligt!
Måste bara nämna att mina air-plugs fungerade till 100 % vid landningen. Inga öronbesvär alls. När jag landade i Berlin kände jag av trumhinnorna mer, men då proppade jag kanske i pluggarna för sent? Och att hotellet när jag checkade ut ville ha €32 för två frukostar. Jag har inte ätit några frukostar, svarade jag. Hon tog fram en nota och sa att rum 210 ätit frukost två morgnar. Sen bad hon mig att skriva min namnteckning och när hon såg den rev hon notan utan vidare och önskade mig en trevlig resa hem.
Tyngst i Berlin, 12000 ton ”Schwerbelastungskörper”
Adolf och Albert (Hitler och Speer) hade stora planer för Berlin, som de tänkt skulle bli världshuvudstaden Germania. Staden skulle genomkorsas av två axlar, en nord-sydlig och en öst-västlig, och de två axlarna skulle korsa varandra i mitten. Som en del av nord-syd-axeln skulle det byggas en stor paradgata, Große Straße, med Champs Élysées som förebild. Paradgatan skulle dras genom en 117 meter hög triumfbåge, som skulle likna den som går att se i Paris, bara cirka fyra gånger större. För att testa om marken klarade av belastningen av en triumfbåge lät Albert Speer gjuta en ”Schwerbelastungskörper”, 14 meter hög och 12000 ton tung. Efter kriget gick det inte att spränga bort betongklumpen av hänsyn till den omgivande bebyggelsen. I dag är Schwerbelastungskörper i stället ett minnesmärke. Kliver av U-bahn i Schöneberg, på Platz des Luftbrückes, och går västerut längs Dudenstrasse. Just innan bron över S-Bahn, granne med ett punkthus av 60-talssnitt står den, en jättelik cylinder av grå betong, svampen kallad av de närboende. Nånstans läser jag att det till största delen är franska krigsfångar som byggt den. Kartan nedan visar hur Hitler och Speer tänkt sig den här delen av sitt Germania, med Nord-Sydaxeln och där Schwerbelastungskörper ligger skulle Südbahnhof byggas (längst till höger.
”Man tycker ju att någon kunde ha sagt något, och i synnerhet han jag lever med. Jag menar. Jag har bott här i sex år nu. Beställt kaffe nästan varje dag OCH BETT OM ETT MORGONSTÅND VARJE GÅNG. I dag behagade nämligen min kära man upplysa mig om att en latte på tyska är just det. Morning glory.”
En bit västerut längs Märkisches ufer, cirka 500 meter bort, ligger Dechshaus, en pråmrestaurang bland ett gäng historiska flytetyg.
Vill ha en schnitzel men råkar säga wienerschnitzel och får påtalat att den är gjord på kalv och att den de har är schweineschnitzel, det vill säga gjord på gris. Okej då!
Tar en vodka lemon före maten och en kristallweizen till schnitzeln. Fint det. €19.50, sådär en 180 svenska pengar.
På Rathausstrasse, en kort promenad norrut längs Breiter strasse, får jag till sist min gulasch. Julchen Hoppe, tror jag stället heter. De använder sig av det där i Tyskland så populära gamla typsnittet som blir snyggt när man skriver för hand, men som är rätt oläsligt.
Restauranggäster
Tar in en fördrink, Zorro, ljusblå med ett gult och ett blått sugrör. Schyst! men det ska vara både kaffe och vispgrädde i den, och det vete fan om det var. Gulasch, som sagt, med runda bollar av potatis, svamp och röd lök. Tog en Berliner Kindl till det, en riktig pilsner. Berliniseringen fortsätter!
Zorro
Kvällen är molnig och den sköna svalkande vinden dyker upp av och till, lynnig. En ynklig liten lampa blinkar ut från tevetornet och en tysk skolklass i tonåren travar förbi.
Rabbis
På gräsmattan på andra sidan gatan är ett par rabbisar i färd med att käka sin kvällsmat.
Europahymnen
På vägen hem får jag Europhymnen spelad för mig av en av de underliga typer man kan få se i Berlin. Noterar att det fik där mina fotokamrater tidigare ätit sin frukost, och som var stängt och utblåst i februari, nu återuppstått som Tengoku, sushi, asia food & café. MacBooken visar också tecken på att det är för varmt. Hotellet har wifi men det är stundtals apsegt.
31° utlovas till i dag. I går knallade jag för hela sulan, och sparade in på U-bahn-stålar. I dag tänker jag mig ner till Gleisdreieck, som ser spännande ut ovanifrån U-bahn. Men efter lunch någon gång. För morgondagen, sista dagen för den här gången, återstår att se vad det kan bli. Ska kika på min lista.
På tal om min spaning efter postlåda så visar det sig att jag passerat en sådan varje dag på väg till och från frukostfiket.
Upptäcker att jag missar Vagabund denna resa (åker hem på onsdag). De har bara öppet onsdag – lördag från kl 19. Berlin Bier shop öppnar härnäst på tisdag, lite i senaste laget, och inte heller Heidenpeter kommer jag åt innan jag åker hem. Återstår das Meisterstück, som har ett gott sortiment. Korv och bira, med andra ord. Och nära till en drink på Newton.
Tar en tvåochenhalvtimmas runda i hettan, försöker hålla mig i skuggan där det går. Dumpar mina tomglas i glasåtervinningen på samma gata. Lufsar planlöst upp genom Museuminsel och finner mig strax var på Alexanderplatz. Köper ett vykort som jag skriver och frankerar. Men var ska jag posta det?
Brevlåda?
Brevlåda?
Går ju inte ens att googla på, hamnar på brevlåda (där posten dansar in till en själv) och postfack, där du hämtar din post. Ja ja, de som ska få det bor i samma hus som jag så jag kan ju lämna det när jag kommer hem.
East Side Gallery
Kommer bort till East Side Gallery, väljer insidan, men det är en återvändsgränd. Fint med 500 meter extra i värmen! Korsar Spree via den vackra Oberbaumbrücke. Längs stranden tillbaka, så långt det går. Knallar genom tipilägret, där tältande ungdomar bor på såväl lång som kort sikt.
Oberbaumbrücke
Tankar vatten på ett par ställen, men knallar non stop i övrigt. Här snackar vi träningspass! Och turistbilder 🙂
Ett par timmars vila, sen en promenad som belönas med käk, en god öl och sannolikt en god drink.
Edit: lyckades till sist googla fram rätt sida, och det ligger en postlåda nära frukostfiket och jag kan ta den vägen när jag strax ska iväg och käka.
Wünsdorf-Waldstadt. Före detta högkvarter för de ryska militära styrkorna i Tyskland. En stad i skogen, även kallad ”Lilla Moskva” eller ”Den förbjudna staden”. Innan det var detta nazisternas underjordiska bunkerhuvudkvarter för tyska Wehrmacht och armens överkommando. Har planlades bland annat Barbarossa, tyskarnas täcknamn för invasionen av Sovjetunionen som påbörjades sommaren 1941.Från den för sin tid högteknologiska kommunikationsbunkern styrdes de tyska styrkorna under andra världskriget.Innan det var det ett militärt område sedan den kejserliga armens och preussiska arméns tid.
Ovan jord ute i det lilla samhället finns ett tjugotal skyddsrum som påminner om någon slags stenåldersraketer. Tanken var att bomberna helt enkelt skulle glida längs sidorna och explodera utan att göra någon skada. De flesta var omkullrasade och dolda av växtlighet, en handfull står dock upp som påminnelse om krigets fasor och människors ibland underliga uppfinningar för att undkomma dem.
Vi, Gustaf, Janne och jag, kikade runt själva en stund för att få tiden att gå till den guidade bunkervisningen kl 14. Det fanns flera turer att välja på och de flesta drog i väg till nån Land Roverutflykt. Kvar var cirka tio ”normala människor”, som guiden uttryckte det.
Han tog oss några hundra meter bort, låste upp en bastant grind och visade oss en karta över det stora området och alla bunkrar förbundna med underjordiska gångar. De allierade bombade flitigt men blott en handfull militär personal dödades, däremot cirka 120 civila. Ingångarna till Zeppelinbunkern var av massiv armerad betong, maskerade till civila bostäder som det bodde familjer i. Lite mysko att dessa familjer fick besök av över hundra personer (som ju jobbade under jorden). Bunkern i sig själv skyddades av en sandwichkonstruktion bestående av tre meter armerad betong , ett lager sand, betong, sand etc.
De ”mindre” bunkrarna bestod av fyra våningar, varav två under jord. Härifrån styrdes den tyska arméns insatser under andra världskriget. Men trots att platsen var krigets viktigaste, var Hitler aldrig här.
Bunkrarna sprängdes för att göra dem obrukbara för militära syften enligt Potsdamavtalet, Zeppelinbunkern klarade sig med bara små skador på den västra ingången. Kvar blev ett ruinlandskap som ändå ger en känsla av hur kraftfulla bunkrarna måste ha varit och hur de dominerat landskapet.
(Hade lite svårt att hänga med i tyskan så jag reserverar mig för att allt är rätt uppfattat).
Hett och kvavt ovan jord, över trettio grader. När vi gick ner i kommunikationsbunkern Zeppelin var luften nere på 14-18 meter frisk och sval och temperaturen runt 10°. Riktigt skönt.
Ingången till ZeppelinbunkernTung ståldörr in till Zeppelinbunkern, innanför ligger en dekontamineringssluss
Zeppelinbunkern byggdes som en ABC-bunker, den skulle stå emot atombomber, biologisk krigföring och kemiska attacker. Ingången hade därför en sluss, där besökaren kunde dekontamineras, så ingen olämplig substans släpptes in.
Rester av det rörpostsystem som användes för områdets internkommunikation
Efter 70 år är det inte mycket som återstår mer än gångar och rum. Här och var finns spår efter den för den tiden avancerade kommunikationsutrustning som inte bara förband bunkrarna med varandra utan även armeöverkommandot med alla tyska militära förband ute i krigets Europa.
Vi rörde oss på mellan 14 och 18 meters djup och avslutade mycket effektfullt med en 260 meters promenad på 14 meters djup i min iPhoneficklampas sken längs Nordstollen mot utgången där.
Inte Nordstollen, utan en annan lång gång.
Sovjets marskalk Zhukovs stab gjorde Wünsdorf-Zossen till sitt huvudkvarter, och uppenbarligen trivdes de för Вюнсдорф (som de kallade det) blev sätet för för de ryska styrkornas överkommando i Tyskland tills de lämnade 1994. Men det är en annan historia och det vore kul att kunna återkomma för att kika på den ryska staden, hur mycket som nu återstår av miljöerna från filmen nedan. Och hur tillgängligt det är.
Här en film som visar lite av det vi såg på vår bunkertur.
Den ryska perioden får man en liten känsla av i den här filmen.
Denna intressanta och mycket givande dag avslutades med några kalla i Gustafs trädgård där Gustafs fru Andrea anslöt och till sist kunde jag bocka av Loch Ness från min lista då vi tog vår kvällsmat där. Minnet stod mig bi och jag kunde fråga om de hade whiskyn Glenglassough, och det hade de: i versionerna Revival och New Spirit.
Tack, Gustaf!
På väg hem byter jag från S-bahn till U- vid Potsdamer Platz och ser en mass blåljus och poliser. En pro-Palestinademonstration. Även det en annan historia, även om den hör ihop med människans (mäns) eviga dragning till våld och krig.
Ligger i bingen efter frukosten och funderar över dagens bana. Ser att Berlin Bier shop faktiskt ligger nära Turmstrasse där jag var i går. Så går det när man inte är tillräckligt noggrann. Tar det i dag istället. De öppnar kl 14 så det blir att hitta på något tills dess. Behöver knappast stressa iväg heller. Lika soligt och hett i dag. Det går skapligt att hålla sig i skuggan medan jag letar mig ner till Bethanien. Lokalsinnet står mig bi och jag tar en lunchschnitzel och en kristallbira hos 3 Schwester. Skönt få vila fötter och ben, påkarna börjar jama lite nu. En jazzgitarrs toner letar sig ut genom ett öppet fönster, sparvarna dansar efter brödsmulor i gruset .
Benito´s
Alex Vive
Tänker kolla skjortor på Trendy Army store men de har så klart lunchstängt. Försöker under tiden hitta Passenger espresso, men misslyckas där. Det var i och för sig fyra år sedan webbsidan lades upp så det har ju hunnit hända vad som helst.
Berlin Bier shop
U-bahn bort till Sturmstrasse och Berlin Bier shop. ”Behöver” köpa några öl till hotellrumskylen och till morgondagens träff med Gustaf och Janne. Vilket ställe! Tyvärr fattar ju inte berlinarna det. Innehavaren berättar att det är svårt att gå runt, ta hem nya öl etc när kunderna bara köper en flaska taget. Nå, jag gjorde mitt och köpte sex hittills oprövade pale ales.
På kvällen återsågs vi, plus några till, på Mr French. Ingen IPA, och en skum hamburgare, samt seg efter en varm dag gjorde att jag kände mig tråkigare än vanligt.
Copyright secured by Digiprove © 2014
