Undrar om jag inte börjar få lite hopp om livet ändå. Axeln gör allt mindre ont, smärtar bara när jag vill lyfta armen. Längtar grymt efter att kunna sova normalt igen. Men det dröjer ännu en vecka innan jag kan inleda ”fri rörelseträning” och inleda ”töjning i stela rörelseriktningar”.
2 svar på ”Under bron”
Det närmar sig fri rörlighet och friskt liv igen. Grattis!
Sakta men säkert.