Regnet står som spön i backen och det blir sabla blött i nacken. Vinden vill vända ut och in på mitt paraply, kort sagt ett vårväder som får en att spy.
Men till jobbet kommer jag och där är vi bara ute när vi ska till och från matsalen.
Har nog förlikat mig med mitt öde. Det är mest synd om min kollega och om eleverna. Kollegan som förlorar tryggheten att ha mig som back-up, att veta att hon kan lämna klassen till mig om det uppstår nåt akut. Eleverna som förlorar tryggheten i att känna sin ”fritidsfröken”, att kunna vända sig till mig när de behöver hjälp eller känner sig lite vissna och ledsna. För mig, jag slipper stå ensam med 30 barn och känna mig otillräcklig, att inte kunna sätta mig med en grupp barn och ha en aktivitet. Att istället för att vara lärare i fritidshem vara tvungen att ständigt hålla koll på var alla är och vad de gör. Så är det i en fattig kommun som Stockholm stad.
Ryggrad är en uppenbar bristvara i riksdagen.
Copyright secured by Digiprove © 2021
