Slussen #5 och Arthur Cravan

Kollar i de senaste arkivmapparna och konstaterar att jag får ihop till ett blogginlägg med slussenbilder, #5.  Några av bilderna är någotsånär begripliga, sen förfaller jag till mitt experimenterande igen, inte minst i den sista bilden. Men så plåtar jag huvudsakligen för min egen skull. Även om det är kul om andra skulle gilla det jag gör så är det inte det som driver mig.

I nyhetsbrev 157 från förlaget Bakhåll hittar jag ett kul citat: ”Hela litteraturen, det är: tatatata… Konsten, konsten, vad jag skiter i konsten! Herre Gud!Ah! Låt mig skratta, skratta men skratta som Jack Johnson!”

Arthur Cravan är mannen, poeten, bakom uttalandet och strax får jag en bok om honom. Läste om honom i magasinet Vargen för massor av år sedan. Han umgicks med dadaisterna och fritt ur mitt minne vill jag minnas att det för honom handlade om att göra antisuccé. Den första var en poesiuppläsning inför publik, där han och dadaistkamraterna läste upp obegriplig nonsenspoesi och retade åhörarna till vansinne. Han var även boxare, och vän med den tidens världsmästare, Jack Johnson, ”the golden smile”. De möttes i en boxningsmatch och skuggboxades rond efter rond till åskådarnas hörbara missnöje (men här läser jag att han blev knockad i sjätte?). Tredje och sista antisuccén var när han nygift och lycklig bara skulle segla en sväng i Mexikanska golfen och försvann spårlöst. Det spekulerades i att han förvandlade sig till pseudonymen B Traven (vars riktiga identitet aldrig avslöjats). B Traven skrev till exempel ”Sierra Madres skatt”, och ”De hängdas revolution”.

En bok jag ser fram emot!

För övrigt anser jag att den vackert svängda gula trappan upp från bussterminalen till Gula gången ska bevaras i det nya Slussen. Och att det nya Slussen byggs för människor och inte för Mammon.

2 svar på “Slussen #5 och Arthur Cravan”

  1. Jag travar förmodligen på i gamla, invanda spår (dock ej gamla skor) – men 2:an inte bara faller jag för, den hänger sig kvar. Mycket – och mycket bra – känsla i denna!
    Slussen kommer aldrig bli vacker i mina ögon, men jag har känt en dragning till denna del av Stockholm på senare tid, inte minst tack vare dina och Malins bilder därifrån, som jag definitivt inte har känt innan. Har kommit fram till, eller insett, att Slussen faktiskt är tillräckligt gammal nu för att jag ska intressera mig för platsen. Den har själ. Och alla själar behöver inte vara vackra.
    /tim

  2. Jag har svårt att se samhällsnyttan i att ständigt vräka miljarder i utbyggnaden av trafikleder som ändå är underdimensionerade efter tio år. Att bejaka ökande privat biltrafik. Det är detta tankesätt som hotar, inte bara Slussen, inte bara de grönområden som tas i anspråk för motorvägsbyggen utan människors livsmiljö. Nu har man låtit Slussen förfalla bortom räddning och det handlar om skademinimering vad gäller det som kommer istället. Men en härligt ruffig miljö med en strid ström av människor, en guldgruva för fotografer. Själ, absolut!

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.