Några av oss gatufotografer har köpt och läst eller åtminstone bläddrat i ”10 – 10 years of in-public”, där tjugo gatufotografer visar tio bilder var. Merparten av bilderna är tagna under åren 2000-2010 så man kan säga att det är ”modern” gatufoto som visas.
Somt är bra, en del är till och med kanon, annat tycker jag inte är särskilt märkvärdigt. Men, ”beauty lies in the eyes of the beholder”.
En avdelning i gatufotografin är det som jag kallar ”vimmelbilder”, bilder med mycket folk i. Till exempel Otto Snoeks bilder i ovan nämnda publikation tillhör denna kategori. Här är utmaningen att i folkmassan hitta det som bryter av på ett eller annat sätt. Det kan vara en person som är annorlunda klädd, en yngling bland gamlingar, en oväntad gest (eller flera), någon som bär ett iögonenfallande föremål, en spegling mitt i vimlet, lika eller olika klädsel eller dylikt.
Är mest nöjd med förgrundsgestalten till vänster
Nick Turpin har en bild på en man som mitt i Lyons gatuvimmel försöker handskas med en trilskande ko (!), Matt Stuart har en kul bild med ett antal männsiksor som rör sig genom bilden utan att bry sig om en man som gör en halbrytande volt på gräsmattan intill, Trent Parke har några härliga bilder i eftermiddagsljus som faller på människorna i bilden.
Den här gillar jag för att människor rör sig åt olika håll och på olika avstånd
Jag gillar särskilt när människorna är på olika avstånd och/eller olika nivåer, som Gus Powell´s ”Voetganger: No 017” och, ännu bättre, hans ”It´s Only a Matter of Time” eller, bäst, ”I Miss You”. Kolla dem om ni vill och har möjlighet.
Själv har jag inte lyckats ta några riktigt bra vimmelbilder (än). Kanske är inte ens Stockholm tillräckligt vimligt?
Samtidigt passar jag på att blurra till det. Kornigt, eller brusigt. Jag gillar det.
