Även Robert Capa snackade ju om att komma nära: ”If your pictures aren´t good enough, you´re not close enough.”
Frågan är i vilken grad det kan anses gälla gatufotografi? Capa och hans likar var väl mer reportagefotografer, mer åt photojournalism? För gatufotografen gäller helst att ta bilderna obemärkt, innan objektet hinner posera eller agera för kameran/fotografen. Även om det finns gatufoton där ögonkontakten tillför kvalitet, är det ”candid” som gäller, candid=uppriktig. Det vill säga människor som de är, inte som de blir när de upptäcker fotografen.
Gillar flickans blick, och bakgrunden.
Så, du kommer nära. Tar dina close ups. Det blir porträtt, gatufotoporträtt. Men nära betyder inte per automatik att det är bra, att bilden är intressant, att den förmedlar en känsla eller berättar något.
En mor med sitt barn i famnen, tycker nog det finns känsla även i denna bild.
Porträtt i hårt solljus. Bra, nja.
Läser ibland att några tycker att man ska fråga innan man tar bilden. Det är alltid trevligt att få lov att ta någons porträtt och det kan bli en trevlig pratstund också. En dialog eller historia kan så bifogas bilden. Nils-Erik Larsson på Fotosidan utövar denna konst på ett förträffligt sätt. Men det är inte gatufoto enligt min mening.
Kanske det bästa porträttet, resten överlåter jag åt betraktaren.
I dagens klimat är det inte alltid bekvämt att fotografera på kort avstånd, det finns de som blir arga. Marcus Johansson har ett par bilder där han får fingret tillbaka. Tycker att det är smällar man får ta. Jag menar, hur ska vi kunna dokumentera gatulivet för kommande generationer om vi inte får ta bilderna? Hur kommer framtida stockholmsskildringar att te sig när det inte finns människor i bilderna? Framtidens fotoböcker, privata trädgårdsfester med bilder tagna med lomokameror? Eller är mobilkamerorna de som ska användas för att fånga vår nutid?