Får en ingång till detta i mitt tycke svåra ämne när jag i Orminge C återser en gammal klasskompis. Redan som ung fast i missbruk och nu tydligt märkt av det. Vi skakar hand och jag frågar som man gör hur han har det. ”Du ser väl vilka jag umgås med”, ler han tandlöst och gör en gest mot sitt sällskap av lokalt kända missbrukare. När jag strax vinkar hej då och ber honom ha det så bra, svarar han: ”Jag är i utmärkt gott skick”, med ett stort mått självironi och självinsikt.
”Fotografin har alltid fascinerats av samhällets toppar och bottenskrap. Dokumentärfotografer (till skillnad från lakejer med kamera) föredrar det senare. Under mer än ett sekel har fotografer svärmat kring de förtryckta, hållit sig framme vid våldshändelser – med påfallande gott samvete. En social misär har inspirerat dem som har det bra till att ta bilder, en utplundring av mildaste slag, för att dokumentera en dold verklighet, det vill säga en verklighet som är dold för dem.” (Susan Sontag, Om fotografi)
Micke Berg skriver i ett blogginlägg: ”En annan sak jag har lite svårt för är utelämnandet av människor i misär. Varför är det så viktigt att visa deras fruktansvärda läge? För att fotografen ska få ställa ut bilderna över hela världen? Var finns paybacken? Finns det någon sådan?”
Vilken av dessa två bilder är att föredra? Den ovan där personens situation framgår av en pappmugg för pengar och den sittande positionen…
Jacob Riis plåtade OCH drev kampanjer för förbättringar av de sämst ställdas villkor. Här handlade det främst om extrem trångboddhet och om så kallade sanitära olägenheter vilket var grogrund för smittsamma sjukdomar (som var potentiellt farliga för så kallat vanligt, hederligt folk). Men sannolikt fanns här även stora missbruksproblem.
I FS/GF (Fotosidan/Gatufotopoolen) är vi inte så pigga på den här typen av gatufoto. Utomlands känns det som om det är vanligare med bilder på ”samhällets olycksbarn”. Och när vi själva är utomlands är det kanske lättare att dem. Kommenterade nyligen en sådan bild på FS/GF. Tyckte bilden var bra. Tre kommentarer har den fått när jag nyss tittade efter.
…eller denna där läget framgår av andra detaljer och där personen syns i helbild? Tycker bilden är bra, men det är inget jag söker under mina gatufotopromenader. Snarare låter bli att plåta.
I Black&White Photographys januarinummer handlar en artikel under rubriken ”Forgotten people” om kanadensiska fotografen David Roels som porträtterar de hemlösa som besöker Club Freedom´s Sunday lunch där han sedan länge arbetar som volontär. ”I have seen many photos that people have taken of these types of people and they only seem to show them at their worst. I want to show them with dignity.”
I boken till utställningen med samma namn, som för övrigt öppnar i dag, ”London Street Photography 1860-2010” har Mimi Mollica med bilden ”Homeless”. En hemlös ligger vid en busshållplats i sin sovsäck mot en reklamaffisch på tre arbetare som bär en fjärde, liggande över deras armar. Kanske är det för att de här synerna är mer vardagsmat i storstäder som London, medan vi i Stockholm och Sverige mer funderar i banor av personlig integritet, utlämnande fotografering etc?
Utan hjärta, engagemang och människokärlek är risken stor att det blir ett utnyttjande av andras olycka för egen eventuell vinning. Kan det vara så att det går att formulera så enkelt?
