Som nämnts har jag just läst om Louis Faurer (1916-2001). I förordet beskrivs han som ”one of Americas quiet photographers”. Hans fotografier från gator i Philadelphia och New York var råa, melankoliska, hade en psykologisk laddning. De bästa bilderna tog han på vanliga människor och han drogs även till de marginaliserade. Faurer drog sig gärna mot film noir för att skapa bra fotografier. En teknik han använde var att kopiera två negativ ovanpå varandra för att få intressanta ”dubbelexponeringar”. Speglingar och ljusreflexer var annat han utnyttjade för att skapa spännande bilder.. Han var även uppmärksam på siffror, bokstäver och andra tecken och inskriptioner i stadslandskapet.
”En skivköpare i staden”, lite dubbelexponeringskänsla. Copyright Matti Merilaid
Louis Faurer reser över till Europa och stannar några år bland annat i Paris. När han kommer tillbaka till New York konstaterar han att klimatet har förändrats. På 40-talet var det ingen som brydde sig om att de blev fotograferade. Nu, trettio år senare, är folk misstänksamma och försiktiga, konstaterar han.
Där fick jag för mina förutfattade meningar att det är en nyare företeelse med en del människors näst intill aggressiva aversion mot att bli fotograferade. Och att det är lättare i New York. Vilket det kan ha blivit sen dess, i och för sig.
”Villa i rulltrappan”, även här lite drag av dubbelexponering. Copyright Matti Merilaid
På ett ställe i boken berättas hur Saul Leitner och Louis Faurer hade svårt att utveckla sitt personliga fotograferande i konkurrens med den professionella karriären, i Faurers fall som modefotograf. ”Who saw our pictures?, he asked. ”Not many. We didn´t have an audience. It´s difficult to explain the sense of emptiness that existed around photography. /…/ Your personal work became something in your drawer that no one ever saw… It´s difficult to maintain a certain enthusiasm when no one cares.”
Det kan nog en och annan fotograf även i dag känna igen sig i.
”Samtal i konsthallen”. Rörig högersida, vad är ute och vad är inne?
Faurer croppade så gott som varje negativ, ibland beskar han upp till en tredjedel av originalet. Hur mycket han än beundrade Henri Cartier Bresson, kände han inget krav att endast kopiera hela negativet, som den franske fotografen gjorde.
Jag ansluter mig till Faurers skola. Har plockat fram en hel del bilder ur mitt arkiv som jag genom beskärning gjort, i mina ögon, mer intressanta.
”Skyltdockan och Frank Zappa”. Klottret på dörren för representera de bokstäver, siffror och andra tecken Faurer gärna använde i sina bilder.
Vill ni ha koll på amerikansk gatufotografis historia tycker jag ni ska läsa ”Street Seen”. Där möter ni flera av de bästa gatufotograferna. Gör sen gärna som jag, fördjupa er i de ni gillar bäst. Lisette Model, Elliot Erwitt har jag hittills betat av. W. Eugen Smith är för mig en annan höjdare, men mer en bildjournalist/photojournalist. Böckerna om hans två projekt ”Dream Street” och ”The Jazz Loft Project” är underbara. Är man bara det minsta seriös som gatufotograf studerar man historian och fotograferna bakom begreppet. Om inte annat är det hemskt inspirerande.
